fbpx

REPORTAGE: #KILLMIDDAG PÅ ANSTALT

En gång i veckan samlas sexualbrottsdömda på Skogome anstalt och pratar om våld, flyktbeteenden och hur det är att vara man, med hjälp av #killmiddag-konceptet. Träffarna har ägt rum sedan hösten 2017, och för ett och ett halvt år sedan åkte vi dit för att få reda på mer.

Ungefär femton minuters resa från Göteborgs centralstation ligger Skogome anstalt. Det är den 15 maj 2019. Innan coronapandamin, men efter #metoo och alla de samtal om sexuella övergrepp som kom till ytan hösten 2017. Jag och min kollega Henrik Teljfors har rest till Göteborg för att träffa Per som sitter intagen på anstalten.

Ungefär ett halvår tidigare fick vi ett mail från Rebecca. Hon inledde mailet med “Jag jobbar inom Kriminalvården, på anstalten Skogome för sexualbrottsdömda. Just nu har vi ett gäng bland de intagna som använder era samtalsunderlag.” Rebecca syftade på de samtalsguider vi tagit fram till konceptet #Killmiddag och nu följde en mailväxling fram och tillbaka. Vi kopplades snart ihop med internen Per som varit initiativtagare till det hela och bestämde oss för att göra ett besök.

Nu är vi alltså på plats på sexualbrottsavdelningen på Skogome. Vi ska få träffa några av de män som under ett och ett halvt år träffats en gång i veckan för att prata om bland annat våld, flyktbeteenden, relationer och normer med utgångspunkt i Make Equals koncept #killmiddag. Detta som ett steg i processen att bryta destruktiva mönster och ta ansvar för tidigare handlingar.

När vi anlänt till Skogome och gått igenom alla säkerhetskontroller möter vi upp Per som visar oss runt på avdelningen. Under tiden vi går runt är det många som kommer fram, hälsar och är nyfikna på oss. Byggnaderna känns ganska slitna och ger ett kallt intryck men trots det får vi då och då påminna oss själva om var vi är. Internerna har alla varsitt litet rum, en del gemensamma ytor och möjlighet att gå ut för att få frisk luft. Vi blir visade till ett avskilt rum med fåtöljer och några kvarlämnade utskrivna samtalsguider.

– Det är här vi sitter och pratar, berättar Per.

– Det är här vi sitter och pratar, berättar Per.

På en whiteboard precis vid utgången står det skrivet när nästa träff sker samt vilket veckans tema är. Efter rundturen får vi sätta oss i ett lite mindre rum där även Anders och Simon ansluter. De har alla varit med ett tag nu.

#killmiddag blev Killfika

– Allt började hösten 2017, säger Per och fortsätter, vi hade problem med dålig stämning och dåliga attityder på avdelningen när vår chef frågade oss vad vi kan göra åt det hela. Jag hade precis läst en artikel i Göteborgsposten om #killmiddag och pratade med några ur personalen. Är det något vi skulle kunna arrangera här?

Per och några av de andra internerna fick tillgång till ett rum, personalen försåg dem med utskrivna samtalsguider och påbörjade samtalsträffarna, till en början lite trevande. Intresset blev snart stort och de fick dela upp gruppen till två. I stället för middagar arrangerades träffarna som eftermiddagsfikor. Killfika på Skogomeanstalten hade fötts!

“Det här har jag inte sagt till någon annan, jag har väntat i 30 år på att prata om det här”

– Första känslan var “vad öppet det är” så det blev enkelt att vara öppen själv. Det blev en oas i den här machokulturen. Ganska snabbt började folk dela med sig av traumatiska och jobbiga saker från barndomen. Det var man inte beredd på. Jag kan tänka mig att det är svårare att ha den här sortens samtal på arbetsplatsen, men här på anstalten finns en sårbarhet som gör att ventilen släpper för många. Det här har jag inte sagt till någon annan, jag har väntat i 30 år på att prata om det här, berättar Anders som varit med på träffarna sen i september 2018.

Ett av #killmiddag-konceptets teman handlar om flyktvägar. Det lyfter hur många, framförallt män, tenderar att fly från sina känslor när de mår dåligt och istället tar till flyktbeteenden i form av alkohol, droger eller missbruk av till exempel träning eller porr.

– När vi kom fram till temat flyktvägar var det bock på allting. Vi kände igen oss i exakt allt, berättar Simon.

Per fortsätter:

 – Vi har inte hamnat här av en slump. Ingen av oss hade tidigare varit duktiga på att prata med andra män. Men nu har jag insett att jag inte dör av att prata med en annan man om svåra frågor.

Behandlingsprogrammet

Personer som är dömda för sexualbrott erbjuds att gå ett behandlingsprogram som utvecklats av kriminalvården – syftet är att förebygga att personerna återfaller i brott. Personerna vi träffar på Skogome berättar att de alla valt att gå det frivilliga programmet men att deras Killfika fyllt en annan funktion.

– Att gå i behandlingsprogrammet är tufft eftersom man måste ta ansvar för och konfrontera den skit man gjort. För min egen personliga del känns killmiddag som ett sätt att ventilera det. Sen kan man ta med det man börjat reflektera kring till behandlingen och psykologen, berättar Simon.

En ur personalen bryter in.

– Detta har de gjort enbart för sig själva.

–  En kille berättade om sin barndom, om övergrepp han varit med om. Hela den träffen kom att handla om honom och hans upplevelser. Det blev hans tid och hans möjlighet att dela med sig för att vi andra direkt kände att han behövde det. För honom blev det väldigt tydligt när han väl började berätta: “Hade jag pratat om och hanterat detta från början så kanske jag inte hade suttit här”, citerar Anders.

Alla tre är överens om att samtalen varit lättare än de trott från början. De berättar också att de snabbt märkte en förändring på hela avdelningen. Att jargongen männen emellan ändrats. Samtidigt har vissa saker varit mer utmanande än andra att prata om. Simon ger exempel:

– Det är svårt att sätta ord på det man gjort och det man ställt till med för andra. Jag har varit så rädd själv för monstret inom mig – som finns samtidigt som en annan jag. Det har varit viktigt att prata om det mörka inom mig. Så viktigt att börja sätta ord på och förstå saker.

Henrik i samtal med Anders, Simon och Per

– Allt det som jag inte pratat om eller hanterat är anledningen till att jag gjort det jag gjort och hamnat här. Så jag förstod att jag inte har något val. Det har gjort det mycket enklare när jag kan sätta ord på det. När jag får panikångest kan jag säga det, och be om hjälp. Och då känns det så skönt att bli bemött där jag är, avslutar Anders.

– Första gången jag delade med mig av min innersta hemlighet så var jag så rädd att de skulle slå mig. Jag fick i stället en jättekram. Det var så konstigt men jag blev mottagen av kärlek. Jag har i hela mitt liv haft den hemligheten för mig själv, för att jag trodde att jag skulle mötas av hat, säger Per.

– Jag har suttit och skakat, och sen efteråt när man fått ut det jobbiga kommer gråten. Att få ut sorgen, frustrationen och ilskan över allt som blivit fel. Frågeställningarna har hjälpt väldigt mycket. Ibland har vi stannat kvar i en fråga väldigt länge för att det känts viktigt, säger Simon.

Målet är att förebygga

“Vårt svenska rättsväsende utgår ju från idén om att ge människor en andra chans”

Under samtalet har jag svårt att balansera mina egna känslor kring det vi pratar om. Jag och min kollega Henrik sitter i ett rum med dömda sexualbrottsförövare men känner med dem. Istället för att få hjälp av samhället att hantera sina egna trauman har de utsatt andra. Det är ett sådant misslyckande. Samtidigt vet vi ju att deras offer finns därute någonstans och förmodligen fortfarande kämpar med att bearbeta sina trauman. Just deras offer har ingen skyldighet att förlåta sina förövare men däremot bygger vårt svenska rättsväsende på idén om att ge människor en andra chans – och att straffets syfte är att rehabilitera och förebygga framtida brott. Jag försöker att lägga mina personliga känslor åt sidan och tänka på att målet måste vara att undvika att fler övergrepp begås, och då behöver vi förstå varför de sker från första början.

– Det stigma och den polarisering som finns kring män och psykisk ohälsa är ett stort problem. Var söker man hjälp? Hur pratar man om män och psykisk ohälsa? Hur kan vi se till att den inte leder till att vi skadar andra? Det finns till och med folk här inne som inte ens känner till PrevenTell, berättar Anders (PrevenTell är en nationell hjälplinje vid oönskad sexualitet, reds anm).

– Detta blir lite av en fristad. För oss i gruppen är det omöjligt att döma varandra. Vi vet att vi gjort fel. Mellan varandra så kan vi bara ge varandra stöd, bryter Per in.

Anders fortsätter:

– Samtidigt har vi hela tiden fått påminna varandra om att inte säga “man’” utan säga ”jag” för att inte fly från det personliga ansvaret. Vi måste vara beredda på att ta emot kritik och bli utmanade i detta också. Det är så lätt att bara bli bekräftad av andra, att inte våga ifrågasätta utan upprätthålla de här normerna som någonstans ligger till grund för det vi gjort.

– Jag tänker på Killfika som något vi sen tar med oss ut i våra liv, som ett sätt att vara, att ha de samtalen även vid frukostbordet och i alla mina relationer. Syftet är ju att vi ska fortsätta vara öppna och inbjudande – men utan att vara gränslösa förstås. Vi har varit beroende av er. Utan det här materialet hade vi aldrig haft de här samtalen. Att ni gör material som är tillgängligt och som tar oss framåt. Det hjälper oss som är vilsna, säger Per och avslutar sedan:

– De allra flesta män här inne vill bara leva ett bra liv. Man vill komma härifrån och må bra, känna att man kan vara sig själv. Det här kan vara en hjälp på vägen.

Jag och Henrik säger hej då till Per, Simon, Anders och den personal som välkomnat oss och möjliggjort Killfika. Vi lämnar Skogome anstalt och Göteborg. För oss har mötet tydliggjort hur viktigt det är med den här sortens samtal, oavsett vilken grupp av män det rör sig om. Män som tillsammans tvingas sätta ord på saker de gjort och ta ansvar för det, men som samtidigt vågar se de bakomliggande orsakerna till hur de hamnat där de hamnat. Det är förstås långt ifrån den enda lösningen på det enorma problemet som mäns våld är men vi tror att det blir en väldigt mycket större risk att människor återfaller i samma gamla mönster, beteenden och handlingar om inte denna kritiska självreflektion ges utrymme. Ett viktigt steg i en lång process helt enkelt.

Jennifer, Johanna och Rebecca – tre ur personalen på Skogome som möjliggjort Killfika

150 träffar sedan 2017

När denna text publiceras har det hunnit gå ytterligare ett och ett halvt år. Det är november 2020, och med anledning av den internationella mansdagen har vi sammanställt alla de killmiddagar som arrangerats runt om i landet sedan konceptet släpptes 2016. Deltagare har varit riksdagspolitiker, pensionärer, idrottare och gamers. Samtal har arrangerats på arbetsplatser, festivaler, restauranger och hemma hos människor. Men Skogome anstalt sticker ut. De uppskattar att ungefär 150 träffar ägt rum på anstalten sedan Per tog initiativ till Killfika och de är utan tvekan de som arrangerat flest killmiddagar i Sverige. Över 60 interner har deltagit.

Jag ringer upp Per som nu avtjänat sitt straff och lämnat anstalten. Han berättar att det varit svårt att börja ett nytt liv utanför fängelset, men att han byggt upp ett litet socialt nätverk som hjälper honom.

– Jag har en pojkvän nu till exempel, som vet allt om min bakgrund. Det är honom och några nära vänner jag pratar med.

Jag frågar vad Per tagit med sig från Killfika på Skogome.

– Det är ju framförallt att jag fått helt nya verktyg att sätta ord på saker. Men också att lyssna och visa andra respekt. Jag har faktiskt inte gjort något liknande nu utanför fängelset men det är dags att ta tag i det. Jag vet några personer som jag ska föreslå för att vi anordnar Killmiddag.

“Att kunna prata om vad vi själva varit offer för och som påverkat oss i den här riktningen men på samma gång ta ansvar för våra handlingar”

Jag bollar också några av mina tankar kring ansvarsfrågan och allas rätt till en andra chans. Per har själv mött många som inte delar den uppfattning, som istället tror att människor är oföränderliga. På min fråga om att ta ansvar för sina handlingar svarar han snabbt.

– För oss var det en så självklar förutsättning att alla landat i att det de gjort var fel, och en vilja att aldrig skada någon igen. Att kunna prata om vad vi själva varit offer för och som påverkat oss i den här riktningen men på samma gång ta ansvar för våra handlingar. Utan den balansen hade vi aldrig kunnat hålla de samtal vi höll.

Per är glad över att vi berättar om Killfika på Skogome och hoppas att det både kan bidra med uppmuntran till de som fortsätter med träffarna där inne nu och att det kanske kan ge fler anstalter idén att göra något liknande.

– Sen är det inte vi förövare som ska vara i medias fokus, det är inte vår plats att ta. Men ibland kan det vara bra att det perspektivet också syns.

Innan vi lägger på frågar jag om han har något att tillägga.

– Ja. Jag vill verkligen säga att jobbet ni gjort också var en förutsättning. När man inte kan eller vet hur man ska prata om saker så behöver man hjälp på traven. För oss var det helt avgörande att få den chansen från er.

Brott och straff. Förövare och offer. Sårbarhet och förståelse. Rätten till en andra chans. Detta är inte lätta frågor att handskas med. Det är känsligt och svårt att ta i, och därför så viktigt. På kvällen efter besöket på Skogome för ett och ett halvt år sedan skrev jag: “Så starka vittnesmål om vad som händer med bortträngda känslor” och det finns en fråga som stannat kvar hos mig sen dess: Hur mycket skada skulle vi kunna undvika om vi som samhälle lyckades hantera allt detta tidigare?

Kristina Wicksell Bukhari, torsdag 19 november 2020

Jag och Henrik, Skogome, maj 2019

* Per, Simon och Anders heter något annat i verkligheten.